igår gick jag och Occra ett spår som grannen lagt. Han var inte van vid att gå blodspår så han gjorde….hm…på sitt sätt om man så säger. Det blev bra ändå i slutändan 
Spåret var ca 700 meter och gick i milt sagt blandad terräng. Han hade gått över en åker, igenom och över ett flertal vattenfyllda diken och alla som känner Occra vet vad hon känner för vattenfyllda diken 
. Han hade gått igenom hallonris, under ett elstaket (!!) och över en grusväg. Ja han hade gått ungefär som ett skadat vilt skulle kunnat gått så det var väldigt bra träning. Det stora misstaget var att han hade inte lagt klöven på marken vid spårslutet eftersom han var rädd att räven skulle ta den. Klöven hade han hängt två meter upp i trädet i en platkasse !!! Nåja, Occra fick sin belöning ur handen istället och blev lika glad för det men helt optimalt var det inte…
Hon var bra trött eftersom det var ett såpass krävande spår och varmt var det också. Kul tyckte jag , men svårt att läsa henne. Det var flera gånger som hon “spårade” jättebra tyckte jag och hade bra drag i linan men det visade antagligen vara färskt vilt istället för blodet. Eventuellt skall jag få åka med honom till de marker som han jagar och spåra upp ett riktigt vilt som redan dött. Det vore kul.
Inte illa med ett verklighetstroget spår där offret tydligen redan hunnit bli en ängel på väg upp till himlen.
Inte illa att fånga det, men vi vet ju numera att hon kan hoppa som Kajsa Bergkvist bara hon har rätt motivation.
Kör på!
Hihi, ja du. Det där med “oerfarna spårläggare”, det vet jag allt om sen jag bad sambon lägga ett blodspår till Malte då han var nybörjare. Spetsvinklar och krångliga återgångar och Gud-vet-vad. *s* Men, vi löste det trots husses trasslande.
(fast, det kanske är vi som är dåliga på att ge korrekta direktiv? men det låssas vi inte om)
Vi måste försöka hinna träffas lite i sommar!! Sköt om er så hörs vi!
KRAM